torsdag, januari 31, 2013

Bajsmöte blev bramöte

Var ju till skolan idag, träffade rektorn om bullhistorien. Var ju naturligtvis mer som hänt där, som inte var till sonens fördel. Man kan säga att han är en riktigt stor analklåda ibland. Men när vi hade pratat klart om det pratade vi om skolsituationen överhuvudtaget. Rektorn gick på som fan att det här funkar inte och vad ska vi göra och jag kände mig trängd och hur ska JAG kunna veta vad DOM ska göra i skolan? Men så kom bästa läraren med på mötet och de satt och vred och vände på olika möjligheter. Komprimerad skoldag? Hemundervisning? Undervisning på annan plats? Kan han börja gymnasiet tidigare? Poängen är att vi måste få bort honom från skolan på raster och håltimmar för det är då saker händer. Jag sa mest ingenting. Jag vet inte vad man kan göra eller inte göra i skolvärlden.

Men så säger bästa läraren att förut har de haft en elev som varit borta ett halvår, men som ändå fick behålla sina betyg. Kan vi göra så för sonen också? Han ska gå på svenska, engelska och matte - lektionerna som funkar - och har dessa komprimerat några timmar på tisdag-torsdag. Resten behöver han inte gå på, men får behålla sina betyg som han har idag. All annan tid ska han hålla sig borta från skolan så inga nya incidenter händer. Är detta möjligt? Tydligen är det möjligt. Rektorn godkände det, fanns nån paragraf nånstans.

Förstår ni vilken gåva detta är!? För sonen. För mig. All tid som jag lägger på hans skolarbete och så orolig jag har varit för hans betyg den här våren. Jag har inte hunnit prata med sonen än, men jag hoppas verkligen att han förstår hur bra det här är. Däremot är jag inte säker på att han kommer att klara det, att hålla sig borta från skolan. Han är ju nån dragning dit, fastän han avskyr så mycket med den. Och han har ju sin adhd som faktiskt är det som gör att så mycket händer. Den trollar vi ju inte bort. Men det här är ju ändå värsta bästa förutsättningarna.

Det finns hopp om livet!

Update: Sonen tyckte det var finfint! Han fattade tom att rektorn var snäll mot honom. Det finns verkligen hopp om livet :)

Överallt dessa semlor

Jag har precis beställt 30 semlor. Jag tänker dock inte äta alla själv. Kan dela med mig en eller två.

 
 

Rock on

Inte för att jag vet hur mycket rock det blir just idag, men jag gillar uttrycket. Rock on! Det innehåller så mycket attityd och go och glädje och vilja. Det är ju så, the show must go on. Hur lite eller mycket du än vill.Jag ska iaf iväg på combaten ikväll, det känns som rätt mycket rock on. Får väl försöka få rektorn att rocka lite idag också, haha.

onsdag, januari 30, 2013

Skratta eller gråta

Ibland vet man ju inte om man ska skratta eller gråta. Rektorn ringde idag. Sonen hade gått in i ett klassrum där årskurs sex hade hemkunskap och tagit en bulle. Läraren blir arg på sonen och säger åt honom och sen går meningarna isär. Läraren säger att hon försöker ta bullen från sonens mun. Sonen säger att läraren slår honom och att han nu ska polisanmäla henne. Vi ska ha möte om detta imorgon i skolan.

När jag först hörde det här tänkte jag att "suck, vadå polisanmäla, det är klart hon inte tänkte slå honom". Och att sonen var jobbig igen. Men nu har jag tänkt lite mer och nu börjar jag ilska till. Han gjorde fel som var där från första början och tog bullen, men hon gjorde också fel. Hon vet mycket väl att sonen har adhd. Jag bara undrar när alla lärare ska inse att det är ett funktionshinder och behandla det som sådant? Man kan inte bara röra honom och absolut inte röra hans ansikte eller mun. Det hade räckt att säga åt honom och det ska läraren veta. Det är som att de tror att adhd:n är kontrollerbar, att sonen bara gör dumma saker för att han väljer att göra det. Det är inte säkert att det hade med adhd:n att göra att han tog bullen, men det är fortsättningen jag pratar om. Jag är förvånad att han inte puttade till henne eller nåt.

Och vad det gäller polisanmälan så är det ju det här de har lärt honom. De har polisanmält saker som inte varit så stora, varför ska inte han göra samma sak? Faktiskt så förstår jag honom. Jag tror inte anmälan kommer att leda till något och det har jag sagt åt honom, men om han envisas så tänker jag inte hindra honom.

Men. En bulle?

Tjejerna då?

Vad säger tjejerna om allt som händer här hemma? Jag vet faktiskt inte riktigt. Vi pratar om det såklart, men det är ju kanske svårt för dem att säga för mycket, för då lägger de ännu mer börda på oss. Men jag tror att de mest bara stilla accepterar att det är så här just nu. De förstår inte, men de gillar läget helt enkelt. Och det han gör äter sig inte in i dem, som det gör för mig och maken. Yngsta dottern har sagt att hon bryr sig inte så mycket om det han gör, men att hon tycker det är jobbigt när vi är ledsna.

Äldsta dottern har ju sin kille nu. Tidigare sa hon att hon aldrig skulle ta hem nån till oss eftersom hon inte visste vad brorsan skulle hitta på. Men hennes kille är hos oss rätt ofta och det är jag glad över. Jag vill ju att hon ska känna att hon kan ta hit folk. Men hon är ofta hos honom också, det är säkert skönt att slippa komma hem ibland.

Yngsta dottern är hemma jämt. Det är nästan så att jag funderar på om det är en motreaktion mot sonen. Att hon på nåt sätt ska vara nära oss, för vår skull eller för hennes skull. Eller också läser jag in för mycket i det, hon pluggar ju massor, det är det hon gör hemma. Och kollar tv-serier på datorn. Och går iväg och tränar.

Jag tror och hoppas att de verkligen skulle säga till om de inte står ut längre.

Grönt är skönt

Finaste örhängena från Misst idag. Den där gröna färgen, den skiftar i alla möjliga nyanser beroende på ljuset. De är ljuvliga.

Tänk att man alltid får en psychoblick
när man fotar sig själv. Scary.

tisdag, januari 29, 2013

Project Runway

Jag är så grymt imponerad av vad de skapar i Project Runway. Tänk att bara slänga ihop en klänning på en kvart och att den knappt kostar nånting. Otroligt duktiga.

Stoppsignalen

Idag sitter de rödaste av de röda brallorna på. Som en stoppsignal lyser jag upp tillvaron. Jag hade lagt fram dem redan igår, annars hade jag aldrig tagit dem idag. Känner mig inte speciellt röd eller stoppsignalig idag. Vill helst bara dra nånstans. Har ni haft den känslan nån gång? När man bara vill sticka, dra, försvinna. Men man samtidigt vet att det inte går. Not najs.

Väntar på att syon ska ringa. Eller syven som det heter nuförtiden. Fattar inte varför allt ska byta namn jämt. Måste kolla hur vi ska söka till sonens gymnasium. Vi måste ju gardera om han inte får några betyg. Äldsta dottern var till läkare nu på morgonen. Kolla upp sin knasande mage, sitt nageltrång som aldrig försvinner och en svullen hals. Yngsta dottern var till optikern igår, synfel på vänstra ögat, behöver ev glasögon, återkoll i april. Livet rullar på.

måndag, januari 28, 2013

Från insidan

Om ni undrar hur en iphone ser ut från insidan:


Dagens drama resulterade i detta. Vet ej vad som hänt, men han grät faktiskt lite. Det är inget lätt liv han har. Man glömmer det ibland och tycker bara att han beter sig dumt. Han fick en sömntablett så jag hoppas han sover hela natten. Och att morgondagen är snällare mot honom. 

Skull

Vilka örhängen! Jag vill jättejättejättegärna ha dem. Tror ni de finns att köpa innan 1 februari?

Photo: Två nyheter som snart kommer läggas till i little.u 's shop:
- Armband i kraftigt läder och sterling silver.
- Örhänge Sculls.

http://littleujewelbox.blogspot.se

Välkommen!
Bild från little.u på fejjan

Annars får jag väl helt enkelt längta och trängta. Finns snyggt armband med dödskalle som jag också spanat in. Tänk vilka absolut nödvändiga behov som kan poppa upp.

Måndagsfeeling

Måndag igen. För en gångs skull skönt. Har sovit som en sten inatt. Sonen var inte arg igår utan faktiskt lite spak. Hävdade att det bara var alkohol, men jag vet inte. Vi har adhd-medicinen inlåst, men den som han skulle ha tagit i fredags var borta. Han bad om medicin idag också, maken tittade så att han tog den. Tänk att vi ska behöva vara misstänksamma om det också.

Pratade med grannarna igår. De var väldigt förstående och tyckte det var bra att jag berättade läget. Jag började ju gråta såklart och satt inne hos dem en stund. De hade inte haft det helt lätt med sin son heller, det är nog tur för personer som har haft räkmackebarn kan ha väldigt svårt att förstå detta. ("det är väl bara att sätta gränser..." "säg åt honom" osv osv. Man vill bara sparka dem på smalbenet eller nåt).

Pratade med vår familjecoach igår och hon sa att det enda som händer nu är att vi fortsätter på den inslagna linjen. Man måste räkna med bakslag. Jag kan inte ens bedöma längre vad som är rimligt eller inte. När jag ser era kommentarer förstår jag ju att det här verkar helt orimligt, såklart. Men nu när det har lagt sig och jag har sovit så är det som att "jaha, det var helgens kaos det. Nu tar vi nya tag, det blir nog bättre". Jag vet inte var gränsen går. Och anser egentligen att det är soc som ska bedöma det. Eftersom vi är väldigt slitna mellan att vilja ha honom kvar och att inte klara av att ha honom kvar. Familjecoachen skulle prata med soctomtens chef och se om hon kan vara med på våra möten. Eftersom han är så otydlig och faktiskt inte riktigt gör det han ska. Att byta tyckte hon inte var meningsfullt.

Livar upp dagen med min favvocombo av armband. Älskar den gröna färgen! Och så fint till jeans och svartvitt tröja. Det gör mig faktisk lite glad att se dem.

söndag, januari 27, 2013

Colore

Veckans terapiarbete är nu klart. Raggisar på garn som blivit över. Jag kallar dem los raggos de colore.

Mardrömsnatt

Jag hade hoppats att jag skulle få skriva nåt positivt idag. Typ "nu skiter jag i att deppa, det är så trist" eller "nya tag, jag gör det jag kan, mer kan jag inte göra". Hade tänkt träna idag och få lite energi.

Men istället kan jag bara berätta om min mardrömsnatt.

När jag ringer och efterlyser sonen som var sen hem hör jag att han är jättefull. Jag försöker få fram var han är så jag kan hämta honom. Samtidigt ringer en pappa till en av hans kompisar till vår äldsta dotter. Jag pratar med pappan och han säger att han precis avstyrt ett bråk och att sonen var den som bråkade. Han säger att sonen själv sagt att han druckit en flaska vodka och dragit några linor. Linor! Kokain är det första jag tänker på, men äldsta dottern säger att sonen fått lära sig på Maria att man kan ta adhd-medicinen och snorta den. Och sonen har velat ha sin medicin i två dagar, då vet vi nu varför han ville det.

Jag och maken sätter oss i bilen för att leta efter sonen, kör runt lite planlöst. Till sist sms:ar dottern att han är hemma. Vi åker hem och ber honom följa med till Maria. Han är märkbart påverkad, jag skulle säga redlöst berusad, men det är nåt mer också. Han tar god tid på sig, men följer faktiskt med. På väg ned i trappen ringer han på grannen med skorna och säger att han ska döda honom. Väl på Maria vägrar han lägga in sig och vi får vänta på att han ska lämna urinprov. Efter en timme går sonen bärsärk och sparkar nästan sönder dörren för att han vill ut. Kastar papperskorgen full med grejer och sveper ner alla tidningar. Som tur är finns inte mer att ha sönder. De släpper ut honom, ringer efter väktare, men de kommer försent. Vi åker hem och  ser honom precis när vi kommer hem. Han är klart uppjagad, men följer med in. Han börjar direkt att kasta grejor i sitt rum och skrika att han inte behöver oss, han behöver inte en enda grej han har fått av oss. Han vräker ut alla kläder och saker i hallen. Och nu menar jag alla kläder och saker. Det enda som är kvar i hans rum är sängen och soffan, för de gick inte att få ut eftersom det var fullt i hallen. Allt annat är i hallen, tvn, datorn, kläderna, sängkläderna, mobilen, allt. Var helt lönlöst att prata med honom. Han bara fortsatte gapa att han ska klara sig själv och behöver ingenting från oss. Sen somnade han. Då var klockan fyra.

Det var helt uppenbart att detta inte enbart var en fylla. På Maria kunde han inte vara still, han rörde sig hela tiden. Han grimaserade och plockade med händerna precis hela tiden. En som bara var full skulle ha somnat. Så extremt obehagligt att se. Men inga prover hann bli tagna så vi lär väl aldrig få veta.

Ja och nu har jag sovit nån timme. Så fort det går måste jag ner och prata med grannen och förklara. De skulle ju kunna polisanmäla honom för hotet, om de vill. Det bryr jag mig inte om, men jag vill kunna bo kvar här. Och sonen, vad ska hända med honom? Nu antar jag att det inte finns någon återvändo, men det är söndag och inget händer på söndagar. Han brukar vara aggressiv när han vaknar upp från rus, så det är väl vad vi har att vänta, gissar jag. Det känns helt trickfilmat, igen. Hur kan den där killen som är så fin och rar bli ett monster när han dricker eller drogar? Han skrämmer mig. Och hur ska det bli med allt?

lördag, januari 26, 2013

Köp två, betala för en

När tvillingarna föddes så var det ju en som krånglade. Sonen, såklart. Vi åkte in på eftermiddagen och på natten föddes dottern, utan konstigheter. När det var sonens tur att komma ut stod läkarna och bökade en stund innan de sa att han hade navelsträngen runt halsen. Akut iväg på katastrofsnitt. Fort gick det, han är född 22 minuter efter sin syster. När de gjorde snittet skar de honom i huvudet så han fick sy tre stygn. Maken gick i korridorerna med dottern och letade efter sonen (personalen tyckte att vadå, du har ju redan ett barn) och la honom sedan på sitt bröst, eftersom vi läst så mycket om att den första närheten är så viktig.

Ibland funderar jag på om detta har någon betydelse för hur det är idag. Om just det faktum att han kom till världen under såna omständigheter spelar in? Jag vet inte om snittade barn är överrepresenterade bland de som har adhd?

Vi brukar i alla fall skoja och säga att han var stökig redan från början.

(stora var de också när de kom, dottern vägde 3 300 och sonen 3 900 - de föddes en dag före beräknat datum) 

Träningsvärken från hell

Ni vet träningsvärk, det är ju alltid värst dag två.
Idag är det dag två.
Jag sitter i soffan och funderar på att städa toaletterna.
Men kommer på att då måste jag ju röra mig.
Sitter kvar i soffan.

In denial

Det som nästan stör mig mest är att sonen nekar. Han har inte rökt nånting. När jag försiktigt säger att det måste du ha gjort, då vill han inte prata och lämnar rummet. Jag gissar att det hände i fredags, när jag hämtade honom på Danderyds sjukhus mitt i natten. Han var jättehungrig då, åt på Donken och hojtade efter nåt sött när han kom hem. Jag tänkte tanken då att han har väl inte rökt, men i mitt huvud var det så orimligt att han skulle ha gjort det samma dag som han lämnade Maria. Men vad vet jag hur det är att vara beroende av cannabis? Eller också är han dum i hela huvudet.

Jag vet inte vad som händer nu. Mini rapporterar till soc, men eftersom soctomten gör som vi säger så kommer det nog inte att hända nåt mer. Inget LVU. Tror jag. Men hur många chanser ska sonen få? Det kan  ju inte få vara positivt fler gånger. Eller kan det det? Jag vet som sagt inte hur svårt det är att sluta. Det har ju varit en bra vecka hemma. Det måste också räknas nånstans. Och han måste få börja med kontaktpersonen. Det kanske är så att vi får ta en dag i taget och se hur det går. Om det skenar igen, då blir det behandlingshem. Men man måste kanske acceptera några bakslag. Jag vet inte. Jag är kanske naiv.

Jag vill ju ha honom här ju.

fredag, januari 25, 2013

Ett samtal

De ringde från mini, sonen var positiv i onsdags.

Fan. Fan. Fan. Fanfanfan. FAAAAAN.

Hurra

All credit till Lite kalabalik. Jag mejlade dit och sa att mitt armband har gått sönder, att jag bara haft det i två-tre månader. Och de svarade att jag ska skicka det till dem, så får jag ett nytt sen.

Hurra!

Fredag

  • Promenerat till jobbet idag igen. Med mössa.
  • Här har man gått och kört roddövningar och marklyft för att träna ryggen. Och så var det combat man skulle gå på. Låt oss säga så här: idag är jag medveten om att jag har en rygg. Och ben. Och armar.
  • Inga armband idag. Det jag tagit fram gick sönder och jag ville inte smyga in och väcka maken. Katastrof.
  • Inga möten idag!
  • Måste ringa optikern, yngsta dottern ser dåligt på ett öga.
  • Sonen klarade sitt engelskaprov igår! Och skrev nåt långt på svenskan! Däremot fick han inte vara med i skollaget i fotboll. Här ska mejlas rektorn.
  • Gick helt bananas av combaten och satte på mig leobrallor och grova kängor idag. Jag struntar i att jag ser lite tjock ut.

torsdag, januari 24, 2013

Combat

Amen jeezus! Jag är helt slut. Finito. Kaputt. Har stått och hoppat och studsat och boxats och sparkats i en timme. Yllet, varför sa du inte att jag inte kommer att kunna röra armarna imorgon?

Men det var också fart och action och jag kände mig rätt cool och jag hängde med och jag kommer gå tillbaka igen.

Och someone måste göra knipövningar, so to speak.

Kontaktpersonen

Mötena idag gick bra. Jag och maken träffade den person som är tänkt att bli sonens nya kontaktperson. Nya som i att sonen haft en kontaktperson förut, men det rann ut i sanden av olika skäl. Då var det en "vanlig" kontaktperson, nu är det en kvalificerad som alltså förhoppningsvis ska kunna hantera sonen bättre än den förra.

Det var en kille i 30-årsåldern, såg rätt ungdomlig ut, lite krallig. Han har bland annat jobbat på nån psykiatrisk enhet samt som personlig tränare. Låter som en bra kombo för min son, som dampar ibland och älskar att prata om sina muskler (jag undrar exakt hur många gånger jag har känt på hans muskler? Nu har han varit och tränat en gång och genast ska han gå runt och spänna och vi ska känna. Kind of sött ändå). Snubben har varit kontaktperson i sju år och haft flera pojkar med liknande issues som min son. Det kändes faktiskt som en person som kan komma att funka med sonen. Och som då ska kunna vänta ut sonen när han är grinig och tvär. Jag hoppas på att det kan bli en viktig vuxenrelation för sonen. En person som han kan vända sig till med olika frågor, även sånt som är kriminellt eller drogrelaterat, att han ska våga det. Sånt som han inte kan prata med oss om. Hoppas också att KPn kan hjälpa sonen att göra lite bättre val här i livet. En långsiktig relation. Kanske mycket att hoppas på, men hoppas måste man ju.

Jag och sonen ska träffa honom över en fika nästa vecka så får vi se vad sonen tycker.

Perkulatore

Jag har precis bråkat med min perkulator.
Jag säger kaffe, den säger te.
Är inte helt säker på vem som vann, vi möttes nog på halva vägen.
Kaffe blev det i alla fall.

Torsdag

Dagens status:
  • Tog bilen till jobbet, var på jobbet vid sju. 
  • Först av alla. Som förut, pre-familj-med-drogande-son-och-sömnstörningar.
  • När jag inte behöver promenera till jobbet kan jag ha skor med klack - najs.
  • Möte på soc kl.10.45, därav den tidiga tiden på jobbet och bilåkandet.
  • Möte med ev blivande kontaktperson kl. 11.30.
  • Jag hinner ju inte jobba heltid, fortfarande dessa ständiga möten. Gah!
  • Blodapelsiner är goda.
  • Ska kanske våga mig på ett combat-pass ikväll. Kanske. Krävs stort mod. Och ork.

onsdag, januari 23, 2013

Märkligt

Det är så märkligt, bara för att jag har sovit okej i några veckor och känner mig piggare och gladare så tror jag är jag är stark igen och att allt är som vanligt. Men det är det ju inte. Jag kan inte bara trolla bort min oro och det som har hänt. Eller allt som bara är. Möte i äldsta dotterns skola och det går inte alls bra för henne. För mycket frånvaro, ibland är hon i skolan men går inte på lektionerna. Nu tog vi bort svenskan också så hon har bara praktiska ämnen kvar. Hur ska det bli, hur ska det gå? Och möte hos åklagaren. Det gick snabbt och var smärtfritt, men ändå. Inte kul.

När vi väntar på tåget hem säger dottern att sonen funderar på att sälja sitt armband han fick i julklapp för vi har ju ändå försäkring så han kan få ett nytt. Och att det är misstänksamt att han dricker c-vitamin. Och att hennes kompisar sett sonen i fredags och att han var röd i ögonen då. Jag vill inte höra! Jag orkar inte, jag vill gå och tro ett tag att det ska bli bra nu. För det är rätt bra just nu. Blir irriterad också på dottern som bara häver ur sig massa saker och sen bara går som inget har hänt. Hon menar väl, men hon förstår inte hur det landar hos mig. Jag försöker tänka "det visar sig om han har börjat igen, han lämnar prover och det kommer till slut att märkas i såna fall". Men det är svårt, så svårt. Min oro drar igång på en gång och tankarna jagar mig.

Får börja på ett nytt par raggsockor, tror jag.

Stackars mig

Jag är lite bekymrad över min tumme. Den gör fortfarande väldigt ont. Och är svullen. Har en spricka och ett sår precis vid nageln. Det ger sig inte. Varje gång jag slår ner mellanslagstangenten så gör det sketans ont. Har letat efter blåa streck, om jag skulle ha fått blodförgiftning. Men hela tummen är ju full av blåa ådror. Ska gå och konsultera en kollega, tror jag bestämt.

Update: Kollegan trodde inte att jag var döende.

The foodbox

Väldigt mycket rosa matlåda idag. Nu är den tom och min mage är full. Bra så. Gillar de här matlådorna, de har en bra form. Ganska platta, men rymmer ändå mycket. Lagom mycket. Jag använder också små Siaglassförpackningar som matlådor. Vill gärna dela upp maten i olika byttor så det inte blandas innan det hamnar i magen.

Inget filter, faktiskt.

Onsdag


Dagens status:
  • Promenerat till jobbet. De har komprimerat all snö, det var halt och tog tusen år att gå. Tusen år. Det är lång tid det.
  • Glömde mössa. Fattar inte varför. Jag gillar ju mössor.
  • Värmde öronen med musik istället. Lana del Rey FTW!
  • Sonen ska lämna kissprov på mini. Maken kör dit honom. 
  • Jag ska förbi en tatuerare på hemvägen, diskutera en sak där.
  • Kvällstid ska jag väl ägna åt att försöka få sonen att förstå begrepp som högkonjunktur, inflation och aktier. Wish me luck.

tisdag, januari 22, 2013

Nöjd

Å här sitter jag med min smoothie och känner mig rätt nöjd över att plan A höll, jag kom iväg på träningen. Vad gör ni en gammal tisdagskväll?

Tisdag

Dagens status:

  • Hur kallt kan det bli? Mycket uppenbarligen.
  • Valde mellan buss och pendeltåg. Valde väldigt mycket fel.
  • Kom i alla fall ihåg mössan.
  • Möte med åklagare för dotterns snatteri i eftermiddag. Åtalsunderlåtelse. Det där fina ordet igen.
  • Plan A är att träna ikväll, satspowerstep kl 19:30.
  • Färg: blå och röd

måndag, januari 21, 2013

Vidöppet mål

Jag är väldigt öppen på jobbet med vad som händer hemma. Dels är jag sån som person, dels så syns det ju på mig att jag inte mår bra. Inte idag, idag mår jag bra! Men som i höstas, det är klart det märks. Så jag har berättat det mesta. Mest för min lilla arbetsgrupp, men även delvis för den stora. Jag tror det är bra för hela gruppen, då vet de varför jag inte vill fika eller varför dörren är stängd. Det blir inga spekulationer. Jag tycker det är bäst så, men jag respekterar även de som inte vill berätta om sina tråkigheter. Och jag är ju medveten om att jag även gör mig väldigt sårbar. Är det någon som vill mig illa är det vidöppet mål, bara att skjuta, behöver inte ens sikta. Men såna människor hittar nog på nåt ändå.

Jag berättar ju inte allt. Och helt ärligt så kändes det rätt jobbigt när det blev två barn som det var jobbigt med. Känns som att ett barn, det kan hända vem som helst. Men två barn, är allt verkligen som det ska i den familjen? Så kändes i bloggen också, lätt att ösa ur om sonen, men höll tillbaka om dottern. Lite rädd för att bli dömd. Men jag jobbar med det, för jag vet att jag kan gå med rak rygg. Och förhoppningsvis hjälpa någon annan genom min öppenhet. Ge dem insikter eller igenkänning, nånting.

För övrigt tycker jag att ni ska lyssna på Alina Devecerski. Hon är så bra.

Måndag

Dagens status:
  • min tumme gör ont, speciellt när jag skriver på tangentbordet
  • sonen kom upp utan problem imorse, que pasa liksom
  • möte på äldsta dotterns skola, hon har redan förvarnat om att hon inte kommer få studiemedel i januari pga för mycket frånvaro
  • det är lite jobbigt att säga samma saker till alla som undrar hur det är, papegoja in your face eller my face blir det ju
  • jag promenerade till jobbet, det var mycket modd ute
En episk bild från min morgonpromenad

söndag, januari 20, 2013

Normalt

Jag ligger i sängen och kollar bloggar.
Äldsta dottern är hos sin kille.
Maken och sonen och yngsta dottern kollar nån skräckfilm på tv.

En stund av något som kanske kan kallas normalt.
Fint så.

Betyg

Imorgon är det dags att få sonen till skolan igen. Jag hoppas innerligt att det kommer gå bra. Sista terminen i nian, så väldigt viktig ju. Det bara brinner i huvudet på mig när jag tänker på att han inte ska få betyg eller inte gå i gymnasiet. Så mycket tid och arbete som jag lagt ner på hans skola. Och så duktig som han egentligen är. Sånt slöseri. Gå IV och ha tre lektioner om dagen och massor med tid att göra dumheter. Gah! Vill inte!

Men - jag fick hans betyg på mejl härom dagen. Och det var inte så illa som jag trott. Han är underkänd i fem ämnen, varav två hänger kvar från åttan. Så han har bara sänkt sig i tre ämnen. Ett är slöjd. Om han bara behagar gå dit och sy ihop nån liten grej så borde han få betyg där. Och han har höjt sig i matte! Det är ju helt galet, med den här hösten som varit. Och jag försöker hänga tag i det där, att han låter mig nöta med honom hemma (inte alltid och inte så lång tid) och att han gör sitt bästa på proven. Nånstans så vill han nånting, han skiter inte i allting. Viktigt för mig att tänka på.

Jag är jättestolt över honom, att han fixar det såpass bra trots allt som händer.

På löpande band

Jag har varit på gymmet och sprungit på löpband. Fy farao vad trist det är alltså. Blicken vandrar mellan kilometrarna och tiden. Tittar ut för att distrahera mig. Å, där kommer en bil! Men - en till! Kul. Tittar tillbaka, det har gått tjugo sekunder. Och fyra kilometer på trettio minuter ger inga bragdmedaljer.

Men ändå. Det är bättre än ingenting.

lördag, januari 19, 2013

Weeds

Jag är ju lite tv-serienörd (säger du det säger du). Bästa avkopplingen och allra bäst är när man kan se när man vill och gärna fler avsnitt på raken. Bara nörda järnet liksom.

En av de mer skruvade och bästa serierna är Weeds. Handlar om Nancy, ensamstående mamma som säljer marijuana (passande tema i vår familj, höhö) och sen händer det massa saker. Det ena mer skruvat än det andra. Svart humor. Titta själva. Men jag bara älskar Weeds.

Lördag

Vaknade med huvudvärk. Händer inte så ofta, tycker extremt illa om när det är så. Kan bero på att jag var uppe sent igår. Hämtade hem sonen vid halv två. Han sms:ade att han var på Danderyds sjukhus och det var några tankar som hann fladdra innan jag fick veta att det var hans kompis som brutit tummen när de åkt pulka. Händer verkligen alltid nånting.

Har städat lite och bakat en kaka. Toscakaka, det var länge sen. Den blev god. Nu ska jag läsa lite. En lördag kommer och går. Ikväll hoppas jag få äta tillsammans med alla barnen. Det tycker jag om. Försöker locka hit dem med tacos, vi äter inte det så ofta.

fredag, januari 18, 2013

Sonens status

Det gick alltså bra för sonen även denna vecka på Maria. Inga problem whatsoever. Naturligtvis jätteskönt, för honom och för oss. Vi och Maria funderar ju över varför det har gått så bra där, när det har varit så otroligt stökigt på sistone. Svaren, som läkaren och sonen har diskuterat, verkar vara struktur och att han vet vilka regler som gäller. Vi har ju alltid haft struktur hemma, varit väldigt principfasta och gett konsekvenser. Det var först när sonen började utagera så mycket som strukturen försvann.Vi ska nu tillsammans med sonen försöka komma fram till vad som ska gälla. När han har tid att sitta med oss. Jag tror ju också att det spelade oerhörd roll att han inte hade sin telefon eller blev uppvaktad av alla sina kompisar. Fanns inga störningsmoment.

En annan sak som läkaren tog upp var att han tycker inte att adhd:n kan förklara allt som sonen varit med om. Det borde vara något mer. I hans samtal med sonen har det framkommit att sonen har svårt för att tyda oklarheter, tex ironi eller när man säger en sak, men menar en annan. Han har också svårt för att sätta sig in hur andra människor kan tänkas tänka och ibland när det händer dumheter som kanske inte riktigt var meningen - då kan inte sonen förklara utan reagerar istället med ilska. Som en liten lätt variant av aspergers, kanske. Jag vet inte. Det här är ju sånt som vi egentligen vet redan, men det är nyttigt att få höra det. Och få det på papper i ett utlåtande. Alla papper är bra att kunna visa upp för olika instanser.

För mig är det extra nyttigt att höra detta för jag vet att jag kan vara otydlig mot sonen ibland. Jag är så orolig för att jag ska göra honom arg så jag svävar lite på målet ibland. Det ska jag bättra mig på.

Wihoo!

Idag kom min vinst från yllet, tack så jättemycket! Nu ska jag bums lägga den andra boken åt sidan och istället läsa denna.

Självklart

hade jag armband idag! Det viktigaste av dem alla.


Arbetsdagen gick bra, ägnades mest åt att prata med alla. Hämta sonen gick också bra, idel lovord även denna gång. Men nu var han otålig att komma hem, såklart. Han for in, åt och for ut. Nu är tornadon hemma igen *glad*

Jag fortsätter mitt hektiska leverne med att tvätta och sen ska jag träna. All in liksom.

Häpp!

Jag kom ihåg alla lösenord. Nästan i alla fall.

Kick off

Kickar igång arbetslivet med svarta jeans och jeansskjorta. Jag är egentligen en galen fryslort som alltid måste ha kofta eller tröja. När jag cyklar eller går till jobbet blir jag svettig på ryggen och ägnar första timmen åt att eftersvettas. Sen börjar jag frysa som en tok och det håller i sig till eftermiddagsfikat ungefär. Efter det går jag runt på jorden som en normal människa. Men idag ska jag åka bil (hämtar hem sonen direkt efter jobbet) och då blir jag inte lika frusen så då kan jag ha skjorta. Dagens mest viktiga information.


Har fortfarande inte fått kläm på det här med att ta bilder. Jag får ju inte plats i spegeln! Stökigt är det också ser jag. Yada yada.

torsdag, januari 17, 2013

Årets första

Japp, jag också. Gott vare!

Clean up or die

Snart kommer en kompis över på fika. Så jag fick tummen ur och städade toaletterna. Ibland brukar jag göra en egen gallupundersökning på jobbet om tanternas städvanor. Kör en här också.

Är alltså intresserad av era städvanor, hur ofta ni gör de olika sakerna. Ett tag, för tusen år sen, läste jag Linda Skugges blogg och hon städade ju jämt. Och då menar jag jämt, typ toaletterna varje dag. Jag blev alldeles svettig bara jag läste det. Och har sen dess funderat lite på det där med städning. Man gör det ju jämt, det tar aldrig slut, ibland blir man fett nöjd med resultatet, men sen måste man ju göra om det efter en vecka eller så. Och vad är "normalt"? Hur ofta städar folk? Och vad gör de när de städar? Hur städar du?

Jag börjar:

Toaletterna
En gång per vecka

Dammsuger
När det behövs, oftast flera gånger i veckan, speciellt nu under grusårstiden.

Dammtorkar
Tar en sprayflaska med vatten och diskmedel och en trasa och går runt hela lägenheten (de fria ytorna) en gång per vecka.

Sängkläderna
Tvättar dem en gång i veckan eller varannan vecka. Beror lite på ork och lust.

Svabbar
Alldeles för sällan. En gång i månaden kanske.

Köpstopp

Jag har hakat på hedgehogs köpstopp i februari. Hade ju tänkt ha det i januari, men det sket sig i starten. Så - nya tag i februari!

Alltså har man 14 dagar på sig att köpa grejer. Ordet man kan också bytas ut mot ordet jag.

Jobbe

Imorgon ska jag börja jobba igen. Känns helt okej, jag börjar bli lite rastlös. Och det är nog ett tecken på att det är dags. Börjar med 50% i några veckor. Och om sonen bara håller sig lugn på nätterna så jag får sova så kommer det nog gå finfint. Ska bli lite roligt att få en anledning att klä på sig ordentliga kläder också. Jag har mest sjavat runt i mysbrallor och tjocktröja. Det är ju liksom skönast.

Jag har varit hemma i två månader och när jag sjukskrev mig tänkte jag "vad i hela friden ska jag sysselsätta mig med hemma?". Men tiden har bara svischat iväg. Så det var nog välbehövligt att vara hemma.

onsdag, januari 16, 2013

Meet Holly

Jag tror vi kommer komma mycket bra överens. När snön behagar dra sig tillbaka.