söndag, mars 03, 2013

Helgens utbrott

kom halv fem i morse och resulterade i en trasig dörr. Sonen kom in till oss och frågade om han fick en sömntablett, jag sa nej (klockan halv fem, hallå, du ska ju snart upp liksom) och han blev arg och skrek och slog handen i sin dörr och gick och la sig igen.

För det mesta accepterar jag att mitt liv ser ut som det gör. Men ibland vill jag bara bort, jag orkar inte, jag vill inte ha det så här. Men jag har ingenstans att ta vägen. Det är jobbiga känslor, som snörper till om hjärtat och gör att tankarna far runt. Är det vårt fel ändå? Hur länge ska det vara så här? Kommer det nånsin att bli annorlunda?

Jag försöker att vila i känslan, jag vet att den går över. Ibland går den över fort, ibland tar det längre tid. Men det är jobbigt när jag är mitt uppe i den.

7 kommentarer:

  1. Jag tror det blir annorlunda. Ja.

    SvaraRadera
  2. stark du är!
    jag håller mina tummar för att det lättar framöver.
    fly kan man göra i tanken ibland. långt bort.
    kram

    SvaraRadera
  3. Vila i känsla är bra. Den strategin funkar och leder framåt. Jag vet. Sen blir jag ledsen över att du inte får utrymme att vara bara du. Vi måste prata om det. Kram❤

    SvaraRadera
  4. Jag tycker så synd om dig och jag är så rädd. Jag läser om dig , er och er son och omhändertagande och allt sånt. Jag undrar om jag kommer hamna i den sitsen jag med...
    Hur länge orkar man kämpa liksom? Hur mycket kan man vända ut och in på sig? Kram!

    SvaraRadera
  5. mis(s)match: Tack <3

    Anna: Tack! Jag flyr i tankarna, men det är svårare när hela kroppen vill härifrån, bara nånstans. En väldigt obehaglig känsla. Men den går ju över. Och förhoppningsvis ska väl livet bil lite enklare nån gång :)

    My mind: Försöker vila i den så gott det går. Men lite svårt mellan varven. Just nu känns det rätt tungt, fastän det har varit "lugnt" ett tag. Lite trött på att tycka att saker och ting är okej fast det eg inte är det. Bara att vänta ut känslan då.

    Joa: Jag undrar också hur länge man orkar kämpa. Men det är bara korta, korta stunder som jag tänker att jag skiter i det här, det får gå hur det vill. Sen kommer kämparviljan igen. Det svåraste är ju att veta vad som är rätt att göra. Kram <3

    SvaraRadera