onsdag, februari 27, 2013

Svar

Har fått svar från socgubben. Han beklagade att hans mejl orsakat obehag. Skrev också att han höll med om att sonens skolgång är ett tungt argument för att han inte ska placeras. Plus våra åsikter. Ibland undrar jag om sonen hade varit placerad nu om han inte hade haft en fungerande familj? Tänk de barn som har samma problem som sonen och inte får stöd hemifrån. Stackars dom. Sonen vet iaf att han är älskad och att vi finns här för honom. Jag kommer aldrig sluta kämpa för honom.

Och det har varit rätt lugnt hemma ända sen han hade sitt delirium. Några gånger som han smitit ut, men sett i det stora hela är ju det ingenting. Mest glad är jag över att han har börjat träna igen. Både fotboll och på gymmet. Han gymmade idag och jag måste känna på hans muskler. Varje gång han har tränat gör vi den proceduren. Han spänner musklerna och visar och vi ska känna. Och är glad. Hur kan man motstå? Ett litet barn i en tonårings gängliga kropp. My darling son.

Därmed inte sagt att min oro är borta. Den ligger och pyr under ytan. Och jag är uppe nästan varje natt och kollar att han är hemma. Vaknar av nåt, ibland av ingenting. Kollar om alla skor är kvar, om de står som de stod när jag la mig. Maken och jag är uppe i skift, haha. Men inatt ska sonen sova borta, så då kanske jag kan sova utan att ta ett ärevarv.

3 kommentarer:

  1. Skönt när ens åsikter tas tillvara, även om det är av en sopgubbe :) Ni är ju bäst på att ta hand om er unge, i er familj. Och jag tycker du ska suga i dig av att det är den allmänna meningen.

    Sov gott fina <3

    SvaraRadera
  2. Skönt - och hoppas du får sova riktigt gott i natt <3

    SvaraRadera
  3. My mind: Jag vet ju eg att vi får bestämma så länge det är så här pass lugnt. Men det vara bara det att det stod ett datum. Jag fick stora skälvan. Maken också tror jag. Nu känns det bättre :)

    hedgehog: Jag vaknade ett av att dottern var på muggen. Är det inte det ena så är det det andra ;)

    SvaraRadera