söndag, januari 27, 2013

Mardrömsnatt

Jag hade hoppats att jag skulle få skriva nåt positivt idag. Typ "nu skiter jag i att deppa, det är så trist" eller "nya tag, jag gör det jag kan, mer kan jag inte göra". Hade tänkt träna idag och få lite energi.

Men istället kan jag bara berätta om min mardrömsnatt.

När jag ringer och efterlyser sonen som var sen hem hör jag att han är jättefull. Jag försöker få fram var han är så jag kan hämta honom. Samtidigt ringer en pappa till en av hans kompisar till vår äldsta dotter. Jag pratar med pappan och han säger att han precis avstyrt ett bråk och att sonen var den som bråkade. Han säger att sonen själv sagt att han druckit en flaska vodka och dragit några linor. Linor! Kokain är det första jag tänker på, men äldsta dottern säger att sonen fått lära sig på Maria att man kan ta adhd-medicinen och snorta den. Och sonen har velat ha sin medicin i två dagar, då vet vi nu varför han ville det.

Jag och maken sätter oss i bilen för att leta efter sonen, kör runt lite planlöst. Till sist sms:ar dottern att han är hemma. Vi åker hem och ber honom följa med till Maria. Han är märkbart påverkad, jag skulle säga redlöst berusad, men det är nåt mer också. Han tar god tid på sig, men följer faktiskt med. På väg ned i trappen ringer han på grannen med skorna och säger att han ska döda honom. Väl på Maria vägrar han lägga in sig och vi får vänta på att han ska lämna urinprov. Efter en timme går sonen bärsärk och sparkar nästan sönder dörren för att han vill ut. Kastar papperskorgen full med grejer och sveper ner alla tidningar. Som tur är finns inte mer att ha sönder. De släpper ut honom, ringer efter väktare, men de kommer försent. Vi åker hem och  ser honom precis när vi kommer hem. Han är klart uppjagad, men följer med in. Han börjar direkt att kasta grejor i sitt rum och skrika att han inte behöver oss, han behöver inte en enda grej han har fått av oss. Han vräker ut alla kläder och saker i hallen. Och nu menar jag alla kläder och saker. Det enda som är kvar i hans rum är sängen och soffan, för de gick inte att få ut eftersom det var fullt i hallen. Allt annat är i hallen, tvn, datorn, kläderna, sängkläderna, mobilen, allt. Var helt lönlöst att prata med honom. Han bara fortsatte gapa att han ska klara sig själv och behöver ingenting från oss. Sen somnade han. Då var klockan fyra.

Det var helt uppenbart att detta inte enbart var en fylla. På Maria kunde han inte vara still, han rörde sig hela tiden. Han grimaserade och plockade med händerna precis hela tiden. En som bara var full skulle ha somnat. Så extremt obehagligt att se. Men inga prover hann bli tagna så vi lär väl aldrig få veta.

Ja och nu har jag sovit nån timme. Så fort det går måste jag ner och prata med grannen och förklara. De skulle ju kunna polisanmäla honom för hotet, om de vill. Det bryr jag mig inte om, men jag vill kunna bo kvar här. Och sonen, vad ska hända med honom? Nu antar jag att det inte finns någon återvändo, men det är söndag och inget händer på söndagar. Han brukar vara aggressiv när han vaknar upp från rus, så det är väl vad vi har att vänta, gissar jag. Det känns helt trickfilmat, igen. Hur kan den där killen som är så fin och rar bli ett monster när han dricker eller drogar? Han skrämmer mig. Och hur ska det bli med allt?

13 kommentarer:

  1. Men åh, fan, jag får ont i magen och hjärtat för din skull. Kan ju inte göra så mycket mer än att säga att jag verkligen tänker på dig, och skickar en jättekram!

    SvaraRadera
  2. Jag får som Hedgehog också ont i magen och blir så ledsen. Usch vilken mardrömsnatt. Vad ska jag säga? Jag tänker på er alla och skickar så mycket styrka det bara går. Hang in there!

    SvaraRadera
  3. KRAM! Tänker att det måste finnas mer hjälp att få. Och framför allt tänker jag på er. Kram igen!

    SvaraRadera
  4. Gode tid!
    Jag kan inte förstå, i min vildaste fantasi, hur ni har det.
    Så här ska ingen behöva leva.

    Måste vara fasansfullt att se sin unge så. Stackars er allihop.
    Alla mina kramar!

    SvaraRadera
  5. Alla: Tack för er omtanke, det värmer. Han är uppe och ute, har städat lite. Vill såklart inte prata så mycket. Jag har bett honom fundera på vad han vill, hur han vill ha det - så kan vi prata om det när han kommer hem. Om det går då.

    SvaraRadera
  6. Mardröm, fruktansvärt, lider med er alla. Det finns liksom inte ord... Kramar

    SvaraRadera
  7. Jag kan bara säga som de andra kloka, går inte att föreställa sig, kan inte förstå.

    Det enda jag kan är att tänka på dig, på er, och hoppas att det ska gå att hitta någon adekvat hjälp. Många kramar <3

    SvaraRadera
  8. Fy sjutton vilken mardröm. Det ni alla går igenom. Jag saknar ord, men hoppas hoppas det ska börja ordna upp sig nu snart. Det känns som att det är dags för det. Kram!

    SvaraRadera
  9. Finner inga ord. Det går liksom inte föreställa sig vilket helvete ni har nu. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli bra. Snart. Väldigt snart.

    SvaraRadera
  10. Jösses.
    Vad rädd jag skulle bli. Och vara. För vad som kan hända ens barn. Kanske skulle jag bli rädd för barnet - personlighetsförändringen. Och så att man vill ställa allt till rätta, rädda, ta hand om.
    Måtte det räcka med mardröm nu.

    SvaraRadera
  11. Alla igen ;)
    Tack. Näe, det går inte att begripa. En helt annan person. Han skrämmer mig, inte att han ska ge sig på mig, men att han är så arg, så förtvivlad, så utagerande. Och hjälplöshet - vad ska vi göra åt detta?

    SvaraRadera
  12. Finns inget värre än när ens barn inte mår bra. Och då spelar det ingen roll om det är feber på liten bebis, magont inför gympan i skolan eller något ännu värre som i ert fall. Man vill dem ju bara allt väl i hela världen och det är fruktansvärt den dagen man känner att man inte längre bara kan ta dem i sin famn och skydda dem mot allt. Tänker på er. Mycket.

    SvaraRadera