torsdag, april 24, 2014

Peppen! Peppen?

Peppen inför att gå på utvecklingssamtal i sonens skola? Inte så stor. Jag vet att skolan har ringt den förra skolan för att prata åtgärdsprogram. Jag vet att han har alldeles för mycket frånvaro från lektionerna. Jag vet att han inte har varit på praktiken på flera veckor. Jag vet att han sa igår att " jag vill gå kvar i skolan" på min direkta fråga om han ska göra något annat.

Däremot vet jag inte om han själv kommer att dyka upp på det här samtalet.

Det går framåt, även om det är i snigeltakt

Nu har jag varit tyst om min fot en hel dag. Förstår att ni är desperata i er undran hur det är med den. Igår fick jag för mig att jag skulle gå ner till lilla Ica. Det är en promenad som vanligtvis tar tjugo minuter fram och tillbaka. Igår tog det en timme. Det är så extremt enerverande att gå så sakta. Jag går långsammare än en snigel! Jag är van att gå fort, jag brukar svischa förbi alla andra och nu går till och med tant Olga, 100 år, förbi mig. Ont gjorde det också, halvvägs funderade jag på om jag skulle ringa en taxi. MEN - och det var väl hit jag skulle komma - idag känns foten lite bättre! Det var kanske bra att aktivera den såpass mycket ändå. Den stelnar liksom till när jag är still. Och idag ska jag träffa en sjukgymnast på friskvården här på jobbet. Det finns alltså hopp om livet foten.

Colore



Jag är så glad över att kunna ha nagellack igen. Nu ska jag icke bita av naglarna mer! Och det är lättare att låta bli när det är färg på dem. Som ett moment 22, fast på ett bra sätt. Moment 23?

onsdag, april 23, 2014

Det gäller att passa på. Eller nåt.

Jag har pratat lite hål i huvudet på sonen ikväll. När jag väl får hans uppmärksamhet (läs när jag passar på när han sitter och äter och inte kan smita) då kommer liksom allting. Jag börjar på en sak och så bara fortsätter jag, det ena ger det andra, speciellt när jag ser att idag är han mottaglig. Det är så mycket jag vill ha sagt, om skolan, praktiken, rökningen, tider, mat, beteenden, träning.

Men det går ju inte att bara sitta och kritisera en person, hur bra blir det. Inte bra alls. Så det blir nåt slags mellanting mellan kritik och prat. Jag försöker förklara hur jag tänker och känner. Och när han väl ger ett svar på något så måste jag bemöta det på ett schysst sätt, oavsett hur konstigt jag tycker svaret är (han går inte till praktiken för att det blir tråkigt om han ska gå dit i tre år - bemöt det på ett bra och pedagogiskt sätt).

Det är svårt när allt jag säger ställer krav på honom. Det är egentligen helt självklara saker (kom hem och ät med oss, inte varje dag, men nån gång, det gör mig lugn och glad att träffa dig, att prata med dig och se dig äta ordentlig mat), men för honom är det krav. Alla ord blir en balansgång.

Jag tycker i alla fall att jag fick fram vad jag ville ha sagt och jag var lite hårdare än jag brukar. Jag pratade om rökningen på ett mer rättframt sätt än annars. Sonen brukar reta upp sig så fort man nämner orden knark, beroende, missbruk - alla såna ord är laddade och vi pratar oftast runt saken, med andra ord. Idag var jag mer direkt och det kändes bra. Framför allt skönt att få ur sig allt, inte bara gå och bära och fundera.

Jag tror faktiskt att det är jag som är Batman.

Kort men intensivt

Btw, så är den där detoxen över nu. Hon mådde dåligt och var hungrig. Helt rätt att bryta då, tycker jag. Bättre att äta ordentligt med mat och istället dra ner på allt skräp. Jag tror också att det är svårt att gå direkt från påskgodisfrossa till asketliv. Men jag fnissar lite för mig själv, åt den långlivade detoxen, vad var det jag sa tänkte, typ.

No mercy

För allas information så krossar jag yngsta dottern i Quizkampen just nu. Jag är awesome!

Inte avis, men kanske byta en dag eller två?



Jag fotade hela mig i spegeln, men jag såg så tjock ut (såklart en dag som den här) så den bilden vill jag inte lägga ut till allmän beskådan. Kör en gammal hederlig handledsbild istället. Från Lite kalabalik, såklart. För övrigt skulle jag vilja vara Lina Andersson, en av ägarna till Lite kalabalik. Hon är så snygg och cool och har fina kläder och verkar så otroligt vettig och duktig och ja, bra helt enkelt. Men eftersom det rent tekniskt är svårt att byta skepnad med någon så får jag väl nöja mig med att köpa hennes armband. Kanske ska in och spana där nu? Hm, ja, jag tror det.

And the whining goes on and on and on

Idag tänkte jag försöka låta bli att nämna den där delen av kroppen som sitter längst ner på höger sida och som man stoppar ner i en sko. Istället kan jag nämna min tand. Jag har en framtand som är lagad. När jag var liten ramlade jag och slog framtänderna rakt i gatan och fick sen en brun fläck på ena tanden. Den är lagad två gånger, en gång när jag var liten och en gång för några år sen. Den värker lite nu. Jättekul känns det. Verkligen jättekul. Jag känner att hela jag är jättekul nu för tiden.

tisdag, april 22, 2014

Detox

Yngsta dottern ska köra nån slags detox. I två veckor ska hon bara äta fisk och vegetarisk mat samt undvika kolhydrater och kött. Och fajn, det får hon göra, men hon får handla och laga sin mat själv, om hon inte kan äta det vi äter. Jag har fullt sjå att hitta på och laga vanlig mat. Idag åt vi lax och potatis och jag tvingade jag henne att smaka en wokad broccoli. Recensionen blev: inte äcklig, men inte heller god. För hon är ju kräsmagad också. Ska bli mycket intressant att följa denna detox.

Dagens fundering



Jag fick en blomma av svärmor i helgen. Undrar hur länge den kommer att leva?

Skor som hamnar fel

Maken har beställt sneakers på nätet. Samma modell, samma storlek som han har sen tidigare. Prövar dem hemma, går runt lite, tycker de känns aningen stora, prövar lite mer, tycker att äh, de funkar, tar på sig dem utomhus, går en promenad, får skavsår, inser att de är för stora. Och eftersom de är använda ser han ingen annan råd än att ge bort dem till sonen.

Utifrån detta kan man göra följande reflektioner:

- bra med barn som har nästan samma storlek
- barnet förtjänar inte nya skor
- maken är fortfarande utan skor
- det är ju JAG som ska stå för skoinköpen i denna familj

Tisdagens

Dagens fåfänga förhoppning: Att sonen skulle kliva upp och gå på praktiken. En liten, liten stund trodde jag verkligen det. Men nej.
Dagens ja-jag-vet: Jag vet att jag har sagt att jag släpper praktiken. Men det är svårt, det är en process, allt är en jäkla process. Jag försöker fortfarande få dit honom, men inte lika ihärdigt. Jag talade om för honom att jag kommer att försöka väcka honom två gånger och inte mer, att det är upp till honom om han vill komma iväg. Och precis så gjorde jag. Och jag är inte ledsen eller arg över att han inte gick iväg. Eller jo, det är jag ju, men inte lika mycket som förut.
Dagens notering: Det gjorde inte alls ont i ljumsken när jag cyklade till jobbet. Jag har ju inte kunnat cykla på länge på grund av just ljumsken. Undrar om onthet koncentrerar sig till ett ställe? Eller om den är bra nu? Eller om jag cyklade på annat vis pga foten?
Dagens almanacka: Fyra arbetsdagar denna vecka, tre nästa. Looking good.
Dagens jag-måste-alltid-dubbelkolla: Om almanacka stavas med a eller e. Jag tycker fortfarande, efter 43,5 år på denna jord, att det är konstigt att det stavas med a.
Dagens låt: We are the people med Empire of the sun. Påminner lite om Disneyland after dark som jag lyssnade mycket på ett tag.
Dagens ordspråk: Lägg inte alla ägg i samma korg

Jag idag



Kolla, skor på båda fötterna!

måndag, april 21, 2014

Jag försökte i alla fall

Jag gjorde ananaspaj igår. Ingen tyckte särskilt mycket om ananaspajen så det blev en stor bit kvar. Jag har idag hängett mig åt att äta upp denna stora bit ananaspaj. Jag lyckades inte riktigt, men nu har jag ont i magen och kan inte äta mer ananaspaj. Men jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Life is like riding a bike

Jag var ut på en testtur på cykeln idag. Det gick att cykla, i alla fall nerför. När det var backe uppåt så blev det för tungt för foten. Så nu måste jag hitta en väg till jobbet som bara går nerför. Och det kan ju bli lite marigt, så jag får väl gå uppför backarna istället. Det är inte så många.

När jag går försöker jag tänka på att rulla över hela foten, från hälen till framfoten, trots att det gör ont. För så stod det på min lapp jag fick av doktorn. När jag har gått ett tag så gör det lite mindre ont. Men jag måste gå med små steg och det går jäkligt sakta. Tur att jag inte har bråttom! Sen värker den när jag har gått klart. Om det inte har framgått hittills så tycker jag att det är bajsigt att ha en stukad fot.

Visdomen hittad på Pinterest

Status 12:13

*Sonen kom hem redan halv tolv igår. Han kanske inte var bjuden på kalaset då. Eller så var kalaset redan slut. Han var väldigt dämpad och ville icke prata med mig. Himla ovanligt. Jag pratade ändå.
*Att foten blir bättre är på gott och ont, idag var jag tvungen att städa toaletterna och dammsuga.
*Det var en gräslig säsongsavslutning på Sons of anarchy igår. Gräslig.

söndag, april 20, 2014

20/4

Idag är det tydligen någon slags allmän cannabisdag. Det har nåt med siffrorna 420 att göra och idag är det ju 20:e april. Om man röker så ska man röka på idag. Som ett stort cannabiskalas!

Sorteras under avdelningen saker-jag-önskar-jag-inte-visste. Men jag behöver ju inte fundera över vad sonen gör ikväll iaf. Han är nog bjuden på kalaset. VIP, I guess.

Mot nya höjder

Idag har jag gått runt på min fot like a baws*. Nu är siktet inställt på att träna höjdhopp, maken får köra mig till Sollentunavallen. Det är jag och Kajsa nu.


*Eller ja, allt är ju relativt, den är ju fortfarande svullen som en babianstjärt och jag har mest varit hemma idag, men jag tar mig framåt och använder nästan inte alls kryckorna. Imorgon ska jag testa att cykla, för annars fattar jag inte hur jag ska ta mig till jobbet.

You say tomato, I say fuck you

Det är inte så bra här hemma just nu, sonen kör nåt rejs. Han sover halva dagarna och är sen ute halva nätterna, jag träffar honom knappt. Men om han är som igår kan han lika gärna hålla sig borta, han gör bara alla stela och nervösa. Han säger ingenting, sitter bara och stirrar, reser sig upp, går, kommer tillbaka, äter minimalt, suckar och vill verkligen inte vara med oss. Det är som att alla vi andra håller andan och när han äntligen går ut kan vi andas och prata och bete oss som vanligt igen. En mycket märklig situation. Och precis så som det ofta var förra året. Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli, om det går att vända. Maken och jag pratar igen om att sonen kanske måste byta miljö. Ett otroligt svårt beslut, som verkligen är sista utvägen. Hur det känns? Jag vet inte, jag blockerar så gott jag kan. Jag vill verkligen inte tillbaka till det vi hade förra året. 

lördag, april 19, 2014

Ännu senare

*Har målat naglarna för första gången på evigheter. Struntar i att två naglar är mycket, mycket korta.
*Mina galna döttrar har badat utomhus och påstår att det var skönt. De doppade sig fem gånger.
*Familjen har ätit en slags påskmiddag. Vi målade ägg och åt mat. Dagens understatement är att sonen förstörde typ hela middagen med sin totala utstrålning av jag-vill-inte-vara-här
*Jag har sett ett avsnitt av L word. Vet inte vad jag tycker riktigt.