onsdag, oktober 01, 2014

Dagens morot



Och när jag kom hem åt jag en kissnödig morot. Den var god.

Heja mig!

Jag bara bestämde mig. Jag lämnade cykeln på jobbet och promenerade hem idag. Jag gick sakta, utan ett endaste krav på mig själv. Sa åt mig själv att strunta i att jag är van att gå fort, strunta i att alla gick förbi mig. Jag gick sakta och funderade på livet, på alla kloka kommentarer jag får här och från mina arbetskompisar. Försökte tänka snälla tankar och vara snäll mot mig själv. Den enda jag kan förändra är mig själv och idag bestämde jag mig för att promenera hem. Det kändes bra.

Fortfarande jätterolig


I vilken ände ska man börja?

Jag är inte särskilt glad just nu. Inte jätteledsen heller, jag vet inte riktigt vad jag är. Trött såklart. Lite uppgiven, tror jag. För mycket som jag måste ta tag i, som jag inte alls tar tag i.

Jag längtar varje dag efter att prata med min son, men när jag gör det så får jag bara en massa nya funderingar och tankar. Och jag vet inte om jag ska ringa behandlingshemmet och ventilera tankarna med dem. Jag vet ingenting, jag vet bara att jag har en känsla av oro i kroppen.

Jag tänker att jag ska ta tag i mitt ätande, jag vill inte gå upp alla kilon jag har gått ner, men jag skjuter ständigt upp det till en annan dag och under tiden äter jag okontrollerat, jag passar på eftersom jag snart ska börja ta tag i det igen. Jag ser mönstret i mitt beteende, jag ser att det är ett missbrukarbeteende, men jag slår det bara ifrån mig. Imorgon, en annan dag. Och känner mig komplett värdelös.

Jag tycker att foten känns lite bättre efter osteopaten, men det gör också att jag struntar i mina övningar, jag väljer den lättaste och lataste vägen. Osteopaten tycker inte att man ska använda fotinlägg, så därför vet jag inte om jag törs använda dem frekvent. Tänk om jag förstör det som hon har rättat till? Eller tänk om jag skulle bli mycket bättre med fotinläggen? Så tröttsamt att aldrig veta vilken väg jag ska välja.

Jag går på jobbintervjuer, men sen vill de inte ha mig. Jag försöker tänka att det är jättebra att ens komma på intervju, men när hjärnan inte vill samarbeta så ser den bara att de inte gillar mig irl.

Jag tänker att jag ska börja promenera nån enstaka dag till jobbet, för att börja röra på mig. Eller gå på yoga, det borde bängfoten klara. Eller crosstrainer och roddmaskin, som jag pratat om förut. Men jag gör ingenting. Jag sitter på min rumpa och tycker synd om mig själv.

Och det är bara jag som kan göra något åt allt detta, det är bara jag som kan förändra mitt liv och mitt tänkande. Jag vet att jag ska vara snäll mot mig, men jag vet inte ens hur jag ska göra för att vara snäll mot mig själv. Istället blir jag arg på mig själv för det här är inte riktig ångest, det här är bara lite depp. Ta dig i kragen, typ. Samtidigt som jag kan se att det nog är mer än så. Det är i sanning en komplicerad sak att vara människa.

Dagen som idag



Klänning, varm kofta och snälla tankar.

tisdag, september 30, 2014

Nu blev det jobbigt

Programmen om medberoende som visas på tv innehåller flera igenkänningsfaktorer och startar många tankar. Framför allt ur perspektivet att jag är uppvuxen med en alkoholist. Jag känner igen många saker, som att vakta, kolla, känna av stämningen. Låtsas som det regnar när allt är bra. Inte förstå. Tänka tankar som "om pappa verkligen älskade mig så skulle han sluta dricka". Skuldbeläggandet, skammen. Det är klart det skapar människor som är lite trasiga.

Det är bra att de lyfter det här ämnet, det är så fullt av skam och man blir så ensam. Fan för skam, det är en av de värsta känslorna som finns. Allt vi går runt och skäms för, alla människor. Tar så mycket onödig energi och skapar bara hinder.

Huvudgrejen vid medberoende handlar hela tiden om att man måste släppa kontrollen över den beroende och istället ta kontroll över sitt eget liv. Och så är det såklart. Den enda person du kan förändra är dig själv, du kan inte förändra någon annan. Jättelätt att säga, svårare att göra. Släppa kontrollen alltså. Och hur gör jag för att släppa kontrollen över mitt barn, när han inte ens är myndig? Hur ska jag lära mig gränsen mellan "vanligt" föräldraskap och medberoende? Lite lättare nu, när han inte är hemma, men sen, när han kommer hem? Hur ska jag förbereda mig? Jag fattar inte. Det är jobbigt att tänka på. Det är jobbigt att inse att jag måste jobba med mig själv, att det faktiskt krävs något av mig. Jag kan inte bara skylla på sonen - eller pappa för den delen - för att mitt liv är besvärligt. JAG måste göra något, jag måste jobba med mig själv. Suck.

Igen!

Okej då, jag äter glass också när jag tittar på ett gäng avsnitt av Skins på Netflix.

Men imorgon börjar mitt nya liv! Igen! Tänka sig, så många liv man kan ha! Utropstecknen gör att det ser ut som att jag är peppad! Det är jag inte! Men jag försöker lura mig själv! Egentligen mår jag rätt kasst! Men det tar vi en annan gång!

Vad jag gör?

Ligger i sonens säng och tittar på ett gäng avsnitt av Skins på Netflix. 

#orkaringetannat #tyckeromattliggaihanssäng #torskpåungdomsserier

I brevlådan

Fick hem två brev igår. Ett från kommunen och ett från Försäkringskassan.

Kommunen undrade vad sonen gör eftersom de ser att han inte går i skolan. De har ett ansvar för ungdomar upp till tjugo år, stod det. Naturligtvis jättebra, men igår kändes det mest bara som någon som ville pilla upp en sårskorpa och vrida runt lite. Jag skrev att han var på behandlingshem, men förhoppningsvis ska börja skolan igen hösten 2015.

Försäkringskassan hade beslutat att vi inte har rätt till vårdbidrag från oktober. Ett interimistiskt beslut, de utreder alltså vidare. Gissar att det kommer att sluta med någon form av återbetalning. Inte oväntat på något sätt. Och jag orkar inte tjafsa med dem mer. Jag tycker ju att det är logiskt att inte få vårdbidrag när sonen är på behandlingshem, de har rätt. Det jag vänder mig mot är att det är skillnad på om han är där frivilligt eller för att han är lvu:ad. Jag vill alltså förändra deras regler. Och det kommer ju inte att gå, aint gonna happen. Så det är väl bara att släppa. Igen.

Ordningen återställd



Jag tog mig till jobbet i skorna. Sen tog det stopp. På med tofflorna istället då.

Jag idag



Utmanar ödet (eller bängfoten, beroende på hur man ser det hela) och har på mig högklackade skor idag. Gissar att de inte blir långvariga. Men det är ju trevligt att ha känt sig lite fashion i cykelförrådet i alla fall. The place to be, liksom.

måndag, september 29, 2014

This is all I got to say about this


Batte, för faan, håll tyst!

Om jag har fattat rätt så kan jag se i statistiken vad folk som hittat hit har sökt på. De flesta sökorden är rätt logiska, men en är jätterolig: håll käften Batman.

Det är roligt både att fjorton stycken har sökt på de sökorden och att de kommer just hit. Man kan tro att jag lackar ur ofta på den där Batman.

Permis

Sonen började prata om permis igår. Jag blev alldeles nervös. Det kan väl inte vara dags för permis redan?

Jag idag



Måndag. Trött. Less. Ungefär så.

söndag, september 28, 2014

Bitterljuvt

Sonen ringde idag. Jag blir glad när han ringer, att det inte bara är vi som ringer honom. Idag hade de klättrat i grottor i bergen, det hade varit roligt. En ny kille hade kommit, han var schysst, och en annan hade flyttat. Gruppen förändras hela tiden, inte helt lättarbetat för personalen. Sonen mådde bra, men han kände att han var på väg att bli arg på en kille som var så himla jobbig. Prata med personalen, säger jag, de ska hjälpa dig med sånt här. Mm, säger han och jag vet att han inte kommer att säga något. Det är jobbigt att höra sånt, jag vet inte vad jag ska göra, om jag ens ska göra något. Jag vet att det kan innebära att det blir bråk mellan killarna, men det kan också bara passera, gå över. Jag funderar på om jag ska ringa behandlingshemmet imorgon och be dem hålla ögon och öron öppna, om de kan få sonen att prata om detta, för det är det han behöver lära sig. Man får bli arg, men man måste kunna hantera det. Men jag känner också som att jag bryter ett förtroende, skvallrar. Fan, inte ens ett telefonsamtal kan få passera smärtfritt. Men jag sa i alla fall nej till att skicka snus. Börjar bli haj på det nu, wow.

Piggelin



En söndag kan ju också bli så att man lagar köttgryta som ska stå på spisen i hundra år, fikar och sen går och lägger sig och ska läsa lite. Istället för att läsa lite så somnar man och sover två timmar. Jag måste vara bästa värdinnan nånsin. Nu har mamma åkt hem och jag ska lägga mig och vila, igen. Livet som 44-åring börjar ju inte så där rasande piggt direkt.

Logiken

Och om vi nu pratar trötthet: logiken i att mamman, 81.5 år, är piggare än dottern, 44 år? Hon tycker att jag är lite tråkig som inte orkar hitta på något idag. Tur att hon gillar korsord och tv också.

Ska man vara fin får man lida pin

Jag fick för mig att jag skulle köpa ett slags ögonserum, så jag inte skulle se så trött ut. Efter att ha använt det i tre dagar börjar det klia på höger öga och jag får flashbacks från när jag reagerade på finnmedel och såg ut som Nick Noltes homie och slutar smörja med detta ögonserum och letar istället reda på allergitabletter. Jag får nog finna mig i att se trött ut. Och, what the heck, jag ÄR ju trött så det stämmer ju.

lördag, september 27, 2014

Fint som snus



Jag fick en jättefin väska igår. Idag tog jag på mig den och drog iväg ut med mamsita.


Jag hade velat köpa typ alla de här fina tallrikarna, men nöjde mig med fyra skålar.